torsdag 1 maj 2014

Ok.... mer om utbrändheten jag drabbats av.....

Så efter det första sjukbesöket hos läkare följde två veckor av gråtande och stirrande ut genom köksfönstret. Uppblandat med diverse skallundersökningar och epilepsitester. Jag var full frisk, ingen tumör, ingen blödning i hjärnan, inte epilepsi, nada! Alla blodprover visade att jag var en väldigt frisk 47årig kvinna. Hade velat att de skulle hitta nåt, en tumör en bristning en hormonbalans, vad som helst som hade kunnat förklara varför jag var som jag var. Klimakteriet låt väldigt högt på min önskelista kan jag meddela. Men icket. Jag var fan friskare än de flesta 47 åringar.

Så varför mådde jag så skitdåligt? Grät och grät och tyckte att livet var pest. Inte så att jag ville avsluta det, absolut inte. Jag hittade inte mig själv "där inne", den där Annelie som alltid kunde ta sig i örat och köra på, den där som alla kunde vända sig till för att få hjälp, den där som stod rakt upp i de värsta stormar.
Hon finns inte kvar där inne. Nu är det en svag liten skit som inte orkar något. En som en del dagar kan ta bort taggtråd i 6 timmar för att dagen efter inte komma ur sängen. Jag går hos psykolog för fan!

Det tog mig fan tre månader att få två sommarhagar klara, och det var bara tack vare att min bästa vän Monica hjälpte mig med den sista delen, annars vete fan hur det hade gått.

Så vad är då det jobbigaste?...Ja det är att jag inte duger till, jag orkar inte duga till. Jag har alltid varit stolt över den jag är, över den Annelie som står där rak i stormen och klarar sig själv, för det har jag fan blivit uppfostrad till. Jag har, på alla möjliga sätt, uppfostrats till att klara mig själv. Jag är den mest självständiga människa jag vet.
Och nu står jag här, kan inte ta mig för saker, kan inte tänka på jobbet utan att börja gråta, får panikatacker när min chef ringer, minns inte varför jag reste mig ur soffan och gick mot köket, vaknar flera gånger varje natt och har ett adrenalinpåslag i kroppen som om jag sprang från en hop mördare.
Jag har blivit tvungen att be om hjälp! Av en psykolog! Det är för mig, ett bottennapp! Ett rejält sådant!

Psykologen och läkaren pratar om vila. VILA??? För mig är det att ligga en kvart i soffan när man känner sig sliten. Nu ska jag VILA hela dagar, veckor!  Har försökt få rätsida på det, det här med att vila men det är något som faktiskt är svårt. Jo jag kan sitta en hel dag och titta på tv-serier, men det är faktiskt stress för mig. Jag skäller på mig själv för att jag inte gjort något vettigt, något som faktiskt betyder något, har resulterat i något.

Jag skriver "To do"-listor till förbannelse, bara för att inse att jag inte kan fullfölja dem. Hur jävla ynket är inte det?

Nåväl, jag bara gnäller och gnäller. Våren är faktiskt här, trots nattens snöfall, snön är borta nu så våren är säkert här för att stanna.





2 kommentarer:

  1. Ja du, det tar tid, undrar om man någonsin känner sig OK av att inte göra nåt. Även nöjd med en sån dag. Har inte hittills hänt mig, ja om jag legat på en strand i dominikanska Republiken, hårt jobbandes till vardags och nu på en välförtjänt semester efter att ha ställt upp på jobbet och flyttat semestern jobbandes på en akutmottagning. För att det skulle flyta på för alla. Då är det ok att ligga och ta det lugnt en hel dag. När man tycker man är värd det....
    Det är bara så att det tar tid. Man måste lära sig tänka om på något sätt. Vi måste träffas igen snart.
    Stor kram!!!

    SvaraRadera