Jobbigt att dela med sig av men kanske hjälper det någon annan...

Jag har alltid varit högpresterande. Allt jag gör ska vara snabbare och bättre än gången innan. Jag har lagt ner mycket tid i livet på att komma på hur man tömmer diskmaskinen snabbast, hur man blir snabbare än en application så att man snabbare kan få fram det man behöver.
Att inte vara bäst har liksom aldrig varit ett alternativ. Började säkert lite med min uppfostran men sen har jag definitivt inte försökt göra det bättre.

Har dock inte gällt skola, utan mer praktisk effektivitet.

Vila är något jag jobbar på. Har via en FB-grupp fått tips om att göra en to do-lista som innehåller;
1 fysisk aktivitet max 1 timme, 1 social aktivitet max 1 timme, en "mig själv" aktivitet (typ läsa bok, titta på tv) max 1 timme.
Min tanke är då, va fan ska jag göra med resten av tiden?! Glo ut genom ett fönster? Ligga i sängen och titta upp i taket?

Låter ju helt sjukt men på sätt och vis kan jag se det vettiga i det, att inte ställa högre krav på mig själv än 3 timmar per dag. Tyvärr funkar det inte för mig, inte nu i alla fall. Jag kanske kommer dit.

Just nu känns det hyfsat bra. Jag har fått hem hästarna så jag måste inte åka iväg en gång per dag, de finns ju här. Bara det gör att jag inte måste "planera" min dag, jag kan ta det som det kommer.
Samtidigt är det ju så att hästarna ger mig en ro i själen, jag kan sitta och titta på dem långa långa stunder och koppla av. Inte tänka på nåt utan bara vara.
Det ger mig ro och lugn.

Sen kommer jag ju till den där stora frågan som hänger över mig som en container med sten...
NÄR blir jag bra? NÄR kommer jag att orka som jag gjorde tidigare? När kommer skrattet tillbaka?
NÄR blir jag mig själv igen. Den där starka Annelie med fjällbjörkens rötter fast förankrade i marken redo och stark att klara den värsta av stormar.
DET om något är en stressfaktor!