måndag 11 maj 2015

Grållan och Marandamerna...3 andra av mina pippisar...

Fortsättning på min presentation av mina pippisar, i dag har turen kommit till Grållan och Marandamerna.

Grållan vacker som en dag men en brutta med humör. Hon är hundarnas skräck då hon inte tolererar att de snor åt sig av hennes mat. De får gärna vara nära henne men kommer de för nära får de ett pick på nosen. Grållan har två egna kycklingar nu som hon själv ruvat fram. Hon är en otroligt duktig mamma som alltid har koll på vad småttisarna gör. När jag släppte in alla maskinkläckta i hönshuset fick hon ta hand om dem allihop. Detta har hon skött med glans! Hon är hård men rättvis :-)
Grållan är en Stor Kochin. Jag älskar hennes fluffiga kropp och hennes fötter har som kjolar av fjädrar. Hon är väldigt nyfiken och  vill gärna vara nära mig men med en viss distans. Först senaste dagarna har hon börjat söka mer och mer kontakt. Nu kan hon till och med sitta tätt nära mig och låta mig stryka henne över ryggen. Majs är det hon gillar mest i hela världen :-)
På många sätt påminner Grållan mig om min dotter Emma som liten. Hon kunde sitta tyst och bara betrakta människor. Titta på deras ansikten och kroppsspråk. Grållan gör precis likadant. Ibland kan jag sitta nånstans på gården och helt plötsligt känner jag att någon iakttar mig, då är det Grållan som står där och titta på mig.


Marandamerna är till antalet 2. De fick bara heta Marandamerna för jag ser ingen skillnad på dem och för att de är av just rasen Maran. De är mer flygiga och spattiga än ex Grållan. De gör sitt jobb som äggläggare utmärkt men tycker bäst om att hålla sig på sin egen kant i deras och mitt förhållande. Har förstått att maraner oftast är såna. I solen skiner deras fjädrar så vackert och de är nog de mest "vakna" höns som finns på gården, inget undgår dem. Skulle Grålle missa någon fara är jag helt övertygad om att de två skulle ta över varnandet och se till att alla kom i skydd i tid. Bara en av damerna kommer fram och äter ur min hand, ochdå ska det vara jäkligt gott det jag bjuder på, i hennes fall är det skalade solrosfrön som gäller :-) Ja skalade! Ibland sitter jag och skalar solrosfrön, och jag är inte ensam, Jocke gör det också ibland.



Jag tror ibland att ens liv förändras då höns dyker upp. Nä jag VET att det är så! Mitt liv förändrades och för varje hönsmänniska jag träffar så inser jag att det inte är något fel på mig, vi blir alla så här tokiga! Vi sover och andas höns. De finns ständigt i våra tankar och rtt som det är kommer man på sig med att prata om höns som om de vore människor. Jag frågar dem varje morgon om de sovit gott, om allt är ok. Deras kacklande svar leder därefter vidare till andra diskussioner. 

I dag dök det upp en hund som jagade både hönsen och hästarna på gården och jag förvandlades till en annan person. Från den milda och ödmjuka person jag är blev jag ett mönster som utrustad med en trädgårdshacka sprang runt och jagade den jävla hunden. Hade jag fått tag i den hade jag slagit hackan i huvudet på den. Vid ett tillfälle vände hunden sitt jagande mot mig och och jag tänkte "Va skönt" för då var ju hönsen och hästarna säkra i alla fall! Tyvärr fick jag inte tag på den och inte heller dennes ägare som stannat till på vår stallplan och helt enkelt släppte ur den ur bilen! Röd gammal risig volvo. Jag hann dock få tag i en sten och kasta på bilen så det finns i alla fall nåt märke från den på höger framdörr. Och tjejen i bilen gav mig fingret!!!! MIG!!!!
Åh om jag får tag i dem....

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar